funderingar på livet...
Livet är inte alltid jätte lätt.. eller när det gäller mig.. aldrig lätt.. har alltid fått kämnpa för det jag vill, aldrig haft någon medvind eller flyt.. och det börjar bli ganska så jobbigt.. aldrig ha pengar aldrig kunna köpa fina saker eller åka på resor... för jag har aldrig råd :((
Och jag är less på att vara vikarie nu faktiskt.. jag tjänar mycccket mindre än en med fast jobb, fast alla säger att en undersköterska har huuur mycket jobb som helst som vikarie.. aha var då? när jag frågar runt så finns det typ INGA jobb!! är det bara jag? eller vadå?
Jag börjar ju bli ganska gammal.. okay 23 är väl ingen ålder som så.. har många år kvar.. MEN om ni frågade mig hur min livssituation skulle se ut nu när jag var 15-16 så skulle jag säga att jag hunnit MYCKET länge än vad jag faktiskt gjort nu :/
Och klara är ju en del av mitt liv, min själ mitt hjärta och en del av mig. Men också en enorm bromskloss i livet. Jag kan inte bara flytta härifrån om jag skulle känna för det, för hur det en är så skulle jag inte vilja bo här... i hålan skutskär!!!! nej nej! jag skulle vilja bo i uppsala, göteborg!? stockholm!? ja där man kan få ett fast jobb.. eller en bra utbildning som tar mig någonvart.. som jag sedan kan få fast jobb inom och tjäna fina pengar på, för utan pengar är man ingenting i dagens värld.. säger inte att pengar är allt.. men det är en fördel om man har så man klarar sig.. och det underlättar mycket!!
Ni anar inte hur många gånger jag tänkt sälja henne, för att kunna flytta härofrån och börja plugga. För har omöjligt tid men en häst om jag ska plugga.. eller råd för den delen heller... :/
Men bara tanken, TANKEN får mig helt yr och illamående.. hur i hela friden skulle jag klara ett liv utan henne? Min fina, min pärla och mitt hjärta!? hon är ju som ett barn för mig.. Hon är ju mitt allt! i all sorg och i all glädje, tårar och skratt så har hon stått där.. med mulen mot min kind. Gnäggat när jag kommit till stallet. Ställt upp för mig och gör ALLT jag ber om...
Så samtidigt som jag vill komma någon vart så kan jag inte leva utan henne.. så hur fan ska jag göra!? :( känns som om jag bara står och stampar på samma fläck hela tiden, och jag är så grymt less på det här livet som jag lever! :(( var sjukligt mycket lättare när man bodde två, men att ensam stå för allt.. det är så sjukt jobbigt... :((
skulle behöva några kloka ord, en knuff i ryggen eller bara en axel. Någon som säger att allt kommer bli bra.. bara lite hjälp.. känner mig så dyster.. :(
Och jag är less på att vara vikarie nu faktiskt.. jag tjänar mycccket mindre än en med fast jobb, fast alla säger att en undersköterska har huuur mycket jobb som helst som vikarie.. aha var då? när jag frågar runt så finns det typ INGA jobb!! är det bara jag? eller vadå?
Jag börjar ju bli ganska gammal.. okay 23 är väl ingen ålder som så.. har många år kvar.. MEN om ni frågade mig hur min livssituation skulle se ut nu när jag var 15-16 så skulle jag säga att jag hunnit MYCKET länge än vad jag faktiskt gjort nu :/
Och klara är ju en del av mitt liv, min själ mitt hjärta och en del av mig. Men också en enorm bromskloss i livet. Jag kan inte bara flytta härifrån om jag skulle känna för det, för hur det en är så skulle jag inte vilja bo här... i hålan skutskär!!!! nej nej! jag skulle vilja bo i uppsala, göteborg!? stockholm!? ja där man kan få ett fast jobb.. eller en bra utbildning som tar mig någonvart.. som jag sedan kan få fast jobb inom och tjäna fina pengar på, för utan pengar är man ingenting i dagens värld.. säger inte att pengar är allt.. men det är en fördel om man har så man klarar sig.. och det underlättar mycket!!
Ni anar inte hur många gånger jag tänkt sälja henne, för att kunna flytta härofrån och börja plugga. För har omöjligt tid men en häst om jag ska plugga.. eller råd för den delen heller... :/
Men bara tanken, TANKEN får mig helt yr och illamående.. hur i hela friden skulle jag klara ett liv utan henne? Min fina, min pärla och mitt hjärta!? hon är ju som ett barn för mig.. Hon är ju mitt allt! i all sorg och i all glädje, tårar och skratt så har hon stått där.. med mulen mot min kind. Gnäggat när jag kommit till stallet. Ställt upp för mig och gör ALLT jag ber om...
Så samtidigt som jag vill komma någon vart så kan jag inte leva utan henne.. så hur fan ska jag göra!? :( känns som om jag bara står och stampar på samma fläck hela tiden, och jag är så grymt less på det här livet som jag lever! :(( var sjukligt mycket lättare när man bodde två, men att ensam stå för allt.. det är så sjukt jobbigt... :((
skulle behöva några kloka ord, en knuff i ryggen eller bara en axel. Någon som säger att allt kommer bli bra.. bara lite hjälp.. känner mig så dyster.. :(
Kommentarer
Trackback
