Jag måste få det sagt...
Kommer kanske inte få så många Postiva reaktioner av detta.. Men de är någonting jag måste få sagt.. Har hört från så många olika människor nu att du faktiskt var intresserad av mig... Att det bara är jag som är så dum att jag inte fattade det..
och om det var så Så förlåt mig!... Jag fattade ingenting! Jag tycker att jag försökte visa intresse.. Och jag vet nu att du faktiskt fattade de också.. Men tycker inte att jag fick något gensvar... Och då drar jag mig tillbaka... Dumt kanske... Eller smart? Inte vet jag... Känner mig bara så ledsen och förvirrad att jag i de läget inte fortsatte isf.. Om de nu var så..
jag har en förmåga att tro att människor inte kan vara intresserad eller tycka om mig på riktigt... Det är det jag är lärd.. Alla bara fejkar.. Mina tankar går så.. Dumt jag vet..
och iaf... Jag tyckte om dig... Tycker fortfarande såklart! Dedär lät dumt 😕 men jag tyckte om dig som fan! Helt perfekt! Lugn,snäll,jordnära stabil och smart! Med andra ord... För bra för mig!😞
Men jag tyckte om dIG.. Jösses vad du berörde mig på de ställerna som kan göra som ondast..
för vad ska en som som du, men en sån som mig till!?
Blev sen att fundera mycket på mina egna relationer i natt. När man inte kan sova så går min hjärna på högvarv!
Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.
Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner, barn och Absolut inte sig själva.
Egentligen är det inte mycket att klaga över.
Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före. Allt i princip går ju före sig själv.. Eller hur!? Fler en jag som känner igen de??
Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.
Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer. Eller åtminstone försökt!! Ingen är perfekt.. Och jag är absolut inte de! Skulle kunna räkna upp massor av fel jag gjort faktiskt!
Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.
Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.
Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.
Älskat så det gjort ont. Gråtit och legat på golvet och skrikit när relationen tagit slut för jag trott att nu dör jag..
I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.
Men det går inte.
Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.
Eller går och går.
Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.
Jag har då blir tagen föregivet eller lurad och trampad på... Jag har varit så fåraktigt godtrogen.. Och har accepterat deras vidriga beteende.. Förlåtit och tyckt synd om ist för att känna förakt!
Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.
Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.
Jag vill ju för fan bara att du ska se mig!!
Jag har även gjort så att den jag älskat mest har jag utan att tänka på de stängt ute, sökt mig bort.. Det är bättre att jag sticker först, eller rent utav gör så att den andra drar innan den personen gör de frivilligt och får mig att gå sönder ännu mera inuti en vad jag redan gjort efter år av psykisk misshandel i tidigare förhållanden. Jag kan säga att jag ångrar mig nå så fruktansvärt!! Jag är så dum som gjorde så... Är väl en försvarsmekanism och en jävligt dum sådan..
Ska aldrig mera göra så! Ska verkligen inte de! Jag lär mig av mina misstag!
Det känns som om jag har ett hål där hjärtat skulle sitta ♥
Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.
Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner, barn och Absolut inte sig själva.
Egentligen är det inte mycket att klaga över.
Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före. Allt i princip går ju före sig själv.. Eller hur!? Fler en jag som känner igen de??
Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.
Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer. Eller åtminstone försökt!! Ingen är perfekt.. Och jag är absolut inte de! Skulle kunna räkna upp massor av fel jag gjort faktiskt!
Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.
Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.
Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.
Älskat så det gjort ont. Gråtit och legat på golvet och skrikit när relationen tagit slut för jag trott att nu dör jag..
I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.
Men det går inte.
Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.
Eller går och går.
Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.
Jag har då blir tagen föregivet eller lurad och trampad på... Jag har varit så fåraktigt godtrogen.. Och har accepterat deras vidriga beteende.. Förlåtit och tyckt synd om ist för att känna förakt!
Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.
Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.
Jag vill ju för fan bara att du ska se mig!!
Jag har även gjort så att den jag älskat mest har jag utan att tänka på de stängt ute, sökt mig bort.. Det är bättre att jag sticker först, eller rent utav gör så att den andra drar innan den personen gör de frivilligt och får mig att gå sönder ännu mera inuti en vad jag redan gjort efter år av psykisk misshandel i tidigare förhållanden. Jag kan säga att jag ångrar mig nå så fruktansvärt!! Jag är så dum som gjorde så... Är väl en försvarsmekanism och en jävligt dum sådan..
Ska aldrig mera göra så! Ska verkligen inte de! Jag lär mig av mina misstag!
Det känns som om jag har ett hål där hjärtat skulle sitta ♥
Kommentarer
Trackback
