missbella

Jag har alltid kunnat hantera ångest, utom få gånger i mitt liv, men den smärtan är något jag faktiskt kan ta..

 

Men när den blir för stor.. Ni vet när det känns som om lungorna ska sprängas, hjärtat ska hoppa ur bröstet och det känns som att du håller på att gå sönder inuti,.. Du kan inte andas 

 

Då går jag ut och går... Kan gå i timmar.. Ibland springa till jag inte orkar mera, när benen inte bär längre.. Då kan jag gå hem.. De är bara de att de alltid är mitt i natten som jag gör de.. Ensam.. Och jag bryr mig inte ett dugg om vad som händer med mig.. Ibland kan ja till och med inbilla mig att de vore skönt om någon bara kon och drog ner mig i marken så jag domnar bort en stund... Och slipper den psykiska smärtan...

 

Jag vet de är idiotiskt men jag bryr mig inte om vad som sker med mig.... Och de skrämmer mig...

 

Jag ska skärpa mig... Rycka upp mig... Jag måste... För klaras skull <3