Hjärtesorg går över..
Har många vänner som gjort slut med sina killar/tjejer just nu.. varför vet ja ej men ibland blir de bara så tyvärr.. och en av mina vänner frågade mig om de någonsin kommer sluta göra ont? och självklart gör de de! därför tänker jag nu berätta lite om min hjärtesorg som jag hade innan min fina kom och räddade mig <3
Hjärtsorg är nog det smärtsammaste som finns. När man förlorar någon som man älskar känns det som att hjärtat ska gå i bitar. När mitt hjärta gick i bitar satt jag och skrek till en av mina bästa vänner gråtandes att jag trodde jag skulle dö nu, jag håller på att dö. För det gjorde så ont.
Det var egentligen aldrig meningen att vi skulle bli ihop... han och jag.. vi träffades av en slump egentligen... via jobbet kan man väl säga... mera tänker ja inte skriva här..
Hade haft ett tidigare förhållande som drog ner mig själv i botten. Och nu hade jag börjat byggt upp mig själv igen. Men så dök han upp. Vi träffades på några gemensamma fester. Han stirrade så förbaskat. Sedan började han höra av sig till mig, och beskrev hur vacker han tyckte jag var. Jag ville inget mer än att vara vänner men jag gav det ändå en chans och började prata med honom ganska mycket. Han var så ödmjuk, snäll och omtänksam.. och bella hon gillar omtänksamma killar :) helst ska dom vara som en liten snäll nalebjörn! så där härligt varm och kramgo <3
Men efter en tid, en alldeles för kort tid egentligen så blev vi förälskade... Döförälskade och kunde inte slita oss ifrån varandra. Vi pussades hela tiden och hade en otrolig kemi. Jag drogs så till honom. Jag som inte skulle bli kär... Allt jag såg var bara honom. I hans famn var jag trygg. Jag hade aldrig någonsin känt mig så trygg. Han älskade mig, och han behövde inte ens säga det utan att jag kände det.
Vårt förhållande var helt underbart. Alltså för bra. Vi bråkade nästan aldrig och ingen av oss kunde förstå hur vi kunde älska varandra så mycket. Det var helt galet, vi hade bara kul ihop, hängde i stallet, var ute med hundarna. Gick på stranden.. åkte och badade. Satt i borlongen tills solen gått ner med ett glas vin.. nääe allt var så jädra mysigt...
Efter det började helvetet. Vi började bråka dagligen, och det bara fortsatte. Jag kände inte igen honom längre. Han ville inte lösa allting. Han var aggressiv och otrevlig mot mig. Jag grät och grät men vågade inte göra slut, jag älskade honom för mycket. Men till slut rann bägaren över till och med för mig... jag bad honom dra åt helvete rent ut sagt.. ut ur mitt hus.. ut ur mitt liv! inte sen utan NU!
Jag kände mig otillräcklig. Krossad. Vad var det jag hade gjort för fel? I en månad i streck grät jag mig till sömns
Jag gick ändå till jobbet, jag var i stallet, jag umgicks med vänner. Jag var där fysiskt men inte psykiskt. Vissa saker minns jag inte enns längre...
Sen kom bomben. Han hade varit otrogen. Faktan kom som en käft smäll i mitt ansikte. Smärtan i bröstet värkte ännu mer. Hur kunde han? Han som jag litade på mest av allt? Han som visste allt om min familj? Han som fyllde ett tomrum. Varit otrogen? Det stämde inte i mitt huvud. Jag var krossad och orkade knappt gå upp på morgonen. Kände mig mer ensam än någonsin. Min dröm hade krossats. Fan vad dum jag var. Jag som till och med kunde se honom som min framtidskille. För vi var så lika....
Men kära vänner, låt inte någon ta över er. Om ni börjar tappa er själva på grund av att ett förhållande är det dags att ta sig ut. Jag behövde det, men även idag vrider sig i magen när jag ser honom. Men det blir bättre. Kanske är svårt att tro det dom där första månaderna. Men jag har kommit så mycket längre nu än då. Det är bevisat: Tiden läker alla sår, jag lovar. Ibland måste man släppa en stor kärlek eller två, för att kunna hitta den största av dom alla.
Kommentarer
Trackback
